I Sydsvenska Dagbladet 29 april 2012 stod det tyvärr att läsa om hur Augustenborgsskolan i Malmö inte lät andraklassarna ta med matteböckerna hem för att öva matematik på egen hand.
Artikeln angav två skäl. Ett som kanske kan anses ok: “En av anledningarna är att elever vid tidigare tillfällen glömt att ta med böckerna till skolan igen.
– Man har suttit med en halv klass där eleverna glömt sin mattebok. Det är svårt för läraren att bedriva undervisning då och det är inte bra för eleverna, säger rektorn Annelie Van Lunteren.” Det kan kanske vara knepigt att att hantera hur eleverna kan arbeta hemma utan att böckerna blir kvar där. Men så har det ju alltid varit? Varför skulle det ha blivit så omöjligt nu helt plötsligt? Det är väl elevernas och deras föräldrars ansvar att se till att läxan görs och böckerna kommer med till skolan? Dessutom, gäller artikeln att en enskild elev ville ta med böckerna hem för att öva. Inte för att jag känner eleven ifråga, men är det orimligt att misstänka att en elev med sådan motivation är mer benägan än genomsnittet att få med sig böckerna tillbaka till skolan?
Det andra skälet gav mig nästan hjärnblödning: “Men det handlar också om rättvisa och kontroll, menar rektorn.
– Det är jättebra att man tränar hemma. Föräldrar får stötta och hjälpa till hur mycket som helst, vi är glada för det. Men det är läraren som är ansvarig för bedömningen av eleverna. Vi har också ett ansvar att stötta eleverna, vi kan inte förvänta oss att alla elever får den hjälpen hemma. Vi är skyldiga att ge alla likvärdig undervisning, säger rektorn.” Alltså, skolan har till uppgift att se till att eleverna inte lär sig för mycket, inte mer än de andra. Bara för att en vissa elever inte får hjälp och och stöd hemma ska inte heller någon annan ges möjlighet till det. Hur i halva friden kan en skolledare missuppfatta sitt uppdrag så?
Eller är jag naiv som tror att skolans uppgift är att sprida kunskap, färdigheter och bildning, att uppmuntra till lärande och nyfikenhet och att, på sikt, bidraga till att utveckla samhällsnyttiga medborgare?
Rektor Annelie, jag hoppas innerligt att Sydsvenskan felciterat eller feltolkat dig, för det resonemang du för i Sydsvenskan representerar den grava misstolkning av jämlikhetsbegreppet som lamslog oss delar av 1900 talet, särskilt 60 och 70-talen. Att jämlik betyder likadan. Ingen får sticka ut, ingen får vara bättre, ingen får vara duktigare. Med den tolkningen blir vi ett land av medelmåttor, av följare, av initiativfattiga, grå individer. Jämlikheten blir en tvångströja för talang.
För mig, och förhoppningsvis för det flesta, är jämlikhet ett vackert ord. Ett ord som betyder att vi alla har samma värde som människor, att ingen ska behandlas annorlunda på grund av ursprung, kön, religion etc. Alla har vi olika förutsättningar däremot och vi alla ska ges chans och möjlighet att göra det bästa av dem. Länge har vi uppmuntrat talanger inom idrott och artisteri. På senare tid har andra börjat uppmärksamma och uppmuntra talanger inom matematik och viss naturvetenskap och inom gymnasieskolan finns även uppmuntran för talanger inom näringsverksamhet. Jag hoppas att vi på liknande sätt kommer att få spetsutbildningar för talanger inom språk, samhällskunskap, resten av naturvetenskaperna och vad det vara månde.
Vi talar om att inte slösa med resurser men brukar vanligtvis syfta på naturresurser. Men lika lite ska vi slösa med mänskliga resurser. Och finns det något mer tragiskt bortslösade talanger?
The Social Swede (a.k.a. Bjebeje) 